lördag 31 augusti 2013

San Francisco

Man ska alltid lyssna på magkänslan. Men jag kan inte åka hem innan jag har sett San Francisco så det ska jag göra imorgon. Planen var först att åka dit själv för att slippa rätta mig efter någon annan sen frågade jag Madde om hon ville med och nu vill hela gänget med svenskar följa med verkar det som. Eller i alla fall mötas upp där. Det kan bli kul. 

Jag och Madde tar tåget och bussen ihop i morgon och det känns skönt sen tror jag att alla kommer delas upp när vi är i San Fran för ja jag ska gå hårt in för shoppingen, kolla runt, ta tid på mig och njuta för jag har inte bråttom. Jag kan inte shoppa mycket för jag har två fulla resväskor men jag vill köpa en ny skinnjacka för min är sönder och kanske någon rolig topp. Jag vill liksom bara lulla omkring där, ta en kaffe och kolla på folk. Njuta av att jag är här. Det kan jag göra själv också om dom andra vill kolla på någonting annat. Jag ska insupa staden så länge jag vill och sen tar jag en taxi hem, vill inte oroa mig över att ta tåg och buss och gå själv när det är mörkt. 

Det kommer inte bli som New York shoppingen precis för den budgeten finns inte men det kan ju vara kul att köpa något och jag tror inte att det blir några problem med att hitta kul saker där. Union Square verkar rätt fett. 

Jag hade en present med mig till Familjen Goldstein och gissa vad, dom fick inte den. Jag har funderat på vem jag ska ge den till. Tänkte på städerskan men kom på att där är två varje morgon så det blir svårt. Däremot så är här en hustomte på hotellet en dam, typ 60 år kanske? Hon är så vänlig och supertrevlig så henne ska jag ge den till. Det är en snöboll, en ljuslykta från Kosta Boda. Jag tror att hon kommer bli glad. 

Allt sker verkligen av en anledning. Jag åkte hit, det var inte rätt för mig men jag är väldigt glad för att jag gjorde den här resan. Det är den bästa resan jag har gjort hittills, och samtidigt den värsta. Jag har börjat göra upp en plan B för när jag kommer hem och idag sökte jag ett säljarjobb i Norge där dom fixar bostad till en om man får jobbet. Det kändes bara helt rätt för mig så jag var tvungen att söka det. Jag vet inte om jag får det, han kanske inte ens hör av sig men nu ska jag leta upp ett jobb som jag tycker är roligt. Jag ska inte tillbaka till Net On Net och helst inte Antonskolan heller för där trivs jag så bra bland barnen och då kanske jag blir fast. Jag ska hitta någonting som passar mig eller som i alla fall kan leda mig en bit på vägen mot någonting jag vill jobba med, försäljning eller reklam. 

En annan kul sak är att jag har blivit sugen på att skriva på min bok igen. Jag har fått inspiration här. Om jag inte hade åkt hit hade jag fortfarande gått runt i stålhättarna, dom röda fristadsbyxorna och den babyblå tröjan och verkligen inte tyckt om mitt jobb. Nu är jag är, redo att flytta hem till mamma eller pappa tillfälligt och börja om på nytt. Det här är en chans som jag tänker ta vara på. 

fredag 30 augusti 2013

Svensson

Jag har aldrig älskat Sverige så mycket som jag gör nu. Jag ska aldrig mer klaga på skånetrafiken. Jag blir typ tårögd när jag tänker på MAXIs salladsbar, mormors kåldolmar, mammas kycklinggryta, grillat by pappa eller farmors fisksoppa. I denna värmen hade det varit väldigt gott med Martins smoothie á la Antonskolan också. Den är i och för sig aldrig fel. Men vad äter jag? Jo torrt grovt bröd och ost i plast. Det är vad ekonomin tillåter. Hungrig 24/7. Plus att jag inte kan gå ut när det är mörkt för gissa vad, här är INTE NÅGRA GATULAMPOR och det är mörkt 20.00.

Jag träffade min enda amerikanska kompis hittills på bussen, tyvärr vet jag inte vad han heter för jag är så dålig på namn men han är mörkhyad och supertrevlig, ser bra ut och pluggar till ingenjör. Jag satte mig vid skolans café, drack lite vatten och spanade mörkhyade sportkillar som stod där och chillade. Jag har verkligen fått en grej för mörkhyade här, kanske för att jag föredrar det framför asiater och mexare. Dom verkade vara sköna lirare i alla fall, svarta killar är alltid så roliga. Nä jag är inte fördomsfull.

Jag gjorde placement tests på skolan idag. Engelskan var inga problem alls men matten, fy fan. Jag kommer behöva plugga upp matte här och det är så fruktansvärt svårt, skulle tippa på motsvarande matte D minst i Sverige. Inget jag hade räknat med.

Hur som helst när jag hade gjort engelskatestet skulle jag gå på toaletten. Då blir jag uppraggad av en tjej, rätt manlig och asiat. Jag blev chockad. Men man får ta det som en komplimang. Första gången det händer mig, har fortfarande inte smält det. Jag måste säga att det var minsann modigt gjort men jag föredrar fortfarande killar.

Efter provet och allt runtomkring kände jag bara att nej jag fixar inte detta jag åker fan hem. Jag har funderat på det under de senaste två dagarna för detta kanske verkar fett när man ser bilder och hör att jag åker till Santa Cruz och glassar. Ja, klart att det är kul, men sanningen är dock att ja det är kul att resa här det är jättekul här är mycket att se men jag kommer jag inte ha råd till att resa här borta. Jag ska leva en vardag som fattig student utan bil och den vardagen trivs jag inte med. Jag saknar Sverige, jag saknar mina kompisar men jag saknar min familj mest. Jag känner verkligen av att jag är långt iväg. Ja, det har bara gått en vecka och jag känner att jag kan fan inte ge upp bara för att jag har lite motgångar. Men jag har haft mer än lite motgångar här, magkänslan är inte bra och jag går alltid efter den. Jag känner liksom att nej det här är inte värt 189 000 om året de första två åren och typ 300 000 dom sista två om jag inte får stipendium det visar sig att allt är lite dyrare än Study Abroad har sagt. Allt. Det är fan inte värt det. Ska jag betala så mycket pengar så ska det kännas helt rätt och det gör det inte.

Jag gillar att ha det fräscht, jag är van vid att ha en egen lägenhet med mina egna saker och det brukar lukta gott hemma hos mig. Här bor man typ 5 pers i en tvåa, alla svettas. Alternativet är ett möblerat rum i ett hus och jag känner att jag kommer aldrig kunna känna mig hemma med det. Har jag flyttat hemifrån en gång kan jag inte flytta in hos en ny familj och förväntas lyda deras regler, det tror inte jag i alla fall. Jag vet inte vad jag trodde när jag åkte hit men jag hade inte förväntat mig det här. Jag tycker liksom att jag har stått ut med mycket och jag tror inte att någon där hemma förstår hur jobbigt det är att inte ha en trygg fast punkt. Jag vet liksom inte var jag ska bo, när jag ska få boende och hur länge jag kommer att kunna bo där. Jag har konstant dåligt samvete för att mamma och pappa betalar min hotellvistelse, känner mig som en snorunge men jag har gjort ALLT för att få ett boende. Jag har sökt över 50 rum på craigslist och foothills hemsida utan resultat. Eller jo där ljög jag jag fick ett rum när dom ringde upp visade det sig att det var en inglasad altan och där fanns en soffa att sova på. DET ÄR INTE MÄNSKLIGT.

Bussarna går när dom vill och kommer dom inte så kommer dom inte och ingen bryr sig, här måste man ha bil, det är ingen myt. Här finns ingen trygghet.


Visst, det blir kanske bättre om jag får ett rum någonstans men jag har liksom tappat gnistan. Jag är inte en sådan person som ger upp lätt men jag är inte heller för stolt för att säga att det här inte är något som passar mig. Det har varit så mycket motgångar och jag har klarat av dom bra och växt jättemycket som människa under bara några få dagar men jag tror inte att jag vill fortsätta det här äventyret. Det känns som att jag har varit här i två månader minst men det har bara gått en vecka. Jag väldigt tacksam för att jag vågade satsa och prova på det här. 

Enligt mig så är USA det ultimata landet att resa till för här är väldigt mycket att se och väldigt kul att vara om man har pengar men att bo här är en annan femma. Standarden är inte den samma som i Sverige. Inte ens i närheten. Jag vågar inte gå ut när det är mörkt för ingen saknar mig om jag inte kommer hem. Jag börjar gråta så fort jag tänker på att jag inte har någonstans att bo och att budgeten inte kommer att hålla om det inte ordnar upp sig mirakulöst.

Jag har kompisar, bra sådana till och med här borta. Det sociala fungerar men det är allt annat som jag har ångest över. Visst jag kommer säkert missa feta college fester och massa andra roliga saker men jag åkte hit för utbildningens skull och den är inte alls vad jag förväntade mig. När människorna som jag har träffat här lever livet och går på fester med röda muggar och öltunnor kommer jag kanske sitta hemma hos mamma eller pappa och tycka att livet suger eller så är jag någon annanstans i världen och gör någonting som passar mig bättre. Om jag åker hem måste jag flytta hem igen, jag måste hitta ett jobb, jobba ihop pengar och komma på vad jag vill göra. Det är kanske inte så kul men det är betydligt roligare än att sitta på skyhöga CSNlån om ett par år och undra hur tusan jag ska betala tillbaka dom. 

Man kan se detta som världens största misslyckande. Ja man kan se det så. Men jag ser det som den största erfarenheten i mitt liv hittills. Det är värt alla pengarna som jag förlorar på det här. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv. Jag har klarat av mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Jag satte mig på planet och åkte hit ensam, jag överlevde juden, ISP, grannen som stalkade mig och jag fick kompisar. Jag har hikat och roadtrippat till Santa Cruz. Tagit mig ner för den braaaanta stigen ner för klipporna till stranden och doppat fötterna i the pacific ocean, bara det liksom. Det hade jag aldrig gjort om jag inte åkt hit. Jag har sett mycket fint och träffat så fina människor. Jag är tacksam för det. 

torsdag 29 augusti 2013

Santa Cruz och bostadsproblem

Hej,

Här har det varit trubbel i paradiset må ni tro. ISP hjälper mig inte mer nu så jag letar lägenhet för fullt det är onsdag idag och på fredag ska jag ut från hotellet och jag vet inte var än. Jag har gråtit hela natten och varit helt förtvivlad. I morse duschade jag och tog på mig gympaskor och träningskläder sen åkte jag, Carro och Lina och vandrade i Santa Cruz det var så vackert och himla skönt att slippa tänka på boendesituationen för en liten stund.

När jag kom hem hade Lina fått nys om ett rum som precis kommit ut så jag sökte det direkt och hoppas på det bästa. Jag vill bara ha en fast punkt. Jag kände verkligen för att ta mitt pick och pack och åka hem inatt för allting går verkligen emot mig här och jag känner mig sjukt ensam. Först Jude-huset, sen sviker ISP och nu hittar jag inte något rum som är ledigt. I morgon ska jag göra mitt placement test och det har jag ångest över. På fredag är det slut på hotellvistelsen. Det har jag ont i magen över men jag har skypat med mamma och pappa och dom säger att dom hjälper mig så att jag kan bo en vecka till någonstans men det känns liksom inte alls kul. Jag vill inte bo i en resväska mer jag är JÄTTETRÖTT på det. Visst är här fint och så på alla sätt och vis och efter vad jag såg idag kände jag mig väldigt lyckligt lottad att få vara här just då men nu när jag är tillbaka på hotellet, ensam, så känns det inte så jävla fett längre. Detta är liksom ingen semester, jag vill ha en fungerande vardag här borta.

Allt känns bättre när man umgås med folk men när man sitter här själv så saknar jag bara allt och alla där hemma. Det är väl i och för sig inte så konstigt för jag har ju ingen fast punkt och jag mår verkligen inte bra av det.  Det tär på mig som fan det här. Det är mer jobbigt än kul för tillfället.

Här kommer lite bilder från Santa Cruz, väldigt vackert. Där fanns bergslejon men dom var mest aktiva på nätterna tydligen tur det för annars hade jag kissat ner mig.






Denna stranden tog vi oss ner till. Det var brant men jag klarade det. 

tisdag 27 augusti 2013

Foothill College

Jag och Madde tog bussen till skolan idag för att reka lite och kolla läget och där var så himla fint och jättemysigt! Man såg bergen överallt och det verkar som att man sitter utomhus och pluggar en del för där var många lummiga områden. En kille som var på samma buss som oss såg att vi inte var helt varma i kläderna så han visade oss runt på skolan, så himla snällt!

Efter det åkte jag och Madde hem till hotellet och la oss vid poolen och då plötsligt händer det, en riktig hunk med två heeeelt okej kompisar glider in på poolområdet och både jag och Madde blir plötsligt tysta och bara gapar, tar på oss solglasögonen och spanar sofistikerat in dessa tre. Dom bor i samma ingång som mig också och ser ut som partypeople, gissa om jag är glad över att jag är i USA nu eller? Det betyder att jag faktiskt kan prata med dom om jag får tillfälle utan att verka efterhängsen eller allmänt dryg! God bless America!

Det är en sak som man är bortskämd med i Sverige, snygga, fräscha, välvårdade människor gud jag ska aldrig mer klaga på utbudet på Bånken eller Oleary's. Innan jag såg dessa tre idag har jag bara tänkt att ja är det så här utbudet ser ut så behöver ni där hemma inte oroa er för att jag ska stanna kvar här efter skolan. Jag har också hört att man ska ta sig till stranden om man vill se dom amerikanarna som tar hand om sig själva och sitt yttre. Ska ju ditåt på onsdag så det ska bli spännande att se hur stor skillnad det är.

I morgon ska jag och Madde eventuellt iväg och spana in ett rum här i närheten som ska vara väldigt stort och billigt och har det perfekta läget samt bli tillgängligt i oktober så det är inte ute på craigslist än (craigslist är ungefär som blocket här) och det passar bra med oktober eftersom att jag har den här situationen med ISP. Hade jag kunnat hade jag skitit i ISP's brevlåda men här stämmer man folk till höger och vänster så det är ingen bra idé.

Här är en bild från skolan, himla mysig omgivning! 

måndag 26 augusti 2013

Lökigt

Idag har jag hängt med Carro, så himla kul! Vi kommer verkligen bra överens så på torsdag ska vi hika i bergen. Ja ni hörde rätt. Hika. Omgivningen häromkring väcker liv i scouten inom mig! Här är ju så mycket att se och ja motion är inte fel här med tanke på vad som erbjuds i matväg. Här är otroligt vackert, faktum är att idag när jag gick hem stannade jag till och såg mig omkring och tänkte hur lyckligt lottad jag är som har fått chansen att bo och leva här under en period. Detta är det absolut bästa beslutet jag har gjort i hela mitt liv.

I morse skypade jag med pappa, farmor och Netta och det var himla kul att se dom! Jag saknar familjen mycket men jag längtar faktiskt inte hem än i alla fall. Jag känner att det ska bli kul att komma hem till jul och så men jag trivs verkligen här nu. Alla människor man möter säger godmorgon och frågar hur det är med en, liksom folk man möter på gatan. Sånt händer ju inte i Sverige. Idag har jag testat en ny grej också som Carro tipsade om, Bobba Tea eller något sånt hette det. Man valde en smak på ett te jag tog grape och sen fick man liksom små bollar i det som var någon slags rötter som dom hade kokt så det smakade vinbär i geléorm och var superhälsosamt (tror jag) och självklart drack man då detta kallt med is. Det var riktigt nice i denna värmen! Här finns så mycket coola grejer som inte finns i Sverige och allt är gigantiskt. Titta på löken på bilden liksom.

På vägen hem gick jag inom Walmart det var mexare överallt. Jag skojar inte när jag säger att jag höll i väskan likt mormor under hela vistelsen. Men det var en kul upplevelse man kan likna det med Ullared. En massa skit och lite bra grejor och rätt roliga människor att kolla på. Efter att ha gått hem var jag minst sagt svettig så jag tog ett dopp i poolen och la mig och solade och lyssnade på musik. Det var jag och en japan i poolområdet och jag slappnade nog av för rätt som det är hör jag hur jag själv sjunger med i låtarna rätt högt. Det var lite pinsamt, för jag vet inte hur länge jag hade hållit på när jag upptäckte det.

Här kommer lite bilder från dagen!

Det här är utsikten från El Montre Road

Så blå är himlen

Detta hittade jag i mataffären, bra att ha med sig när man är på språng

Här har vi indiern som körde mig idag, han kunde inte engelska men vi kom överens ändå. Han tyckte att min väska var snygg, jag gillade hans huvudbonad. 

Schysta lökar i Cali, allt är verkligen stort här det är ingen myt. 

Hoppas allt är bra med er där hemma! 

söndag 25 augusti 2013

Bilder

Det har varit dåligt med bilder, jag vet och jag ska försöka fota lite mer för det kan vara kul för er att se hur jag har det. 

Detta är baksidan på psykfamiljens hus. Nu var jag ute. Det här var ungefär 30 sekunder innan grannen kom ut och erbjöd sig köra mig därifrån. 

Detta är bilder från idag när jag solade vid bubbelpoolen imorse och när jag och Madelene gick rundor idag. Mountain View är så himla fint. Ska ta bättre bilder så ni får se.  



Mountain View

Livet på hotell är underbart. Sov 12 timmar inatt. Så skönt. Jag duschade och gick ner till frukosten och åt flingor med mjölk, en banan och en rösti med ketshup. En blandad kompott. Man är inte hungrig här alls på samma sätt man äter bara för att man måste liksom. Hur som helst fick jag syn på kaffet och blev lite för ivrig. Jag tog en kopp, fyllde den och tog en liten mjölkpaket, hällde i mjölken och tog en slurk. Jag hade öst i vaniljmjölk. Sockerchocken var total och det är inget jag kommer testa igen.

Efter det blev det fart på mig så 09.30 låg jag vid poolen och njöt. Bubblade lite i bubbelpoolen som är typ 35 grader varm känns det som och solade. Det var så skönt, sen mötte jag upp Madelene och åkte iväg och kollade på ett rum i en lägenhet hos en asiat (finns ASMÅNGA asiater här) och hör och häpna han var lång (!) och skitsnygg(!!!) och han hade den renaste lägenheten jag sett någon gång och var sååå trevlig. Vi var helt överens om att han måste vara bög. Men han hade barn. Detta var kul för på vägen dit hade vi diskuterat hur många asiater här fanns och att våra familjer inte behöver oroa sig för att vi ska stanna kvar i USA efter skolan för båda vill ha killar som är längre än oss själva. Men tji fick vi.

Sen tänkte vi att äh vi går tillbaka det kan ju vara kul att se lite av omgivningen. Vi gick och gick och gick och till saken hör att Madelene har lika dåligt lokalsinne som mig. Men vi kom framåt och vi hittade rätt, efter x antal drickstopp och ett matstopp, många skratt och många snuskiga blickar från mexare senare var vi hemma hos mig. Då hade vi gått 9.2 km, galet! Allt ser likadant ut. Palmer, hus, köpcenter och mataffärer mer palmer, ÖVERALLT. Jack in the box har världens godaste dricka en med jordgubb och citron lite syrlig med massor av is (och socker) så den svalkade vi oss med.

Det är en annan sak som är rätt intressant, Mexare. Dom är överallt och dom gör allt som ingen annan vill göra och verkar allmänt dryga. Sen har allt här spanska namn, Palo Alto, Los Altos, San José, San Francisco ja listan kan göras lång. Inte så konstigt att dom trivs.

Jag har precis kommit in på rummet efter att ha badat lite man blir himla varm av att vara ute och gå i denna värmen så jag tog ett dopp i stora poolen. Så skönt det svalkade till och med. Nu ska jag bara njuta av att jag är här. I Mountain View, CA, USA med en svensk oläst veckorevyn att plöja igenom. Jag har haft sämre dagar.


fredag 23 augusti 2013

Ett dygn

Hej, förbered er på ett långt inlägg för här har det hänt grejor!

Jo jag åkte ju i torsdags, sa hej då till mamma och pappa och grät såklart en hel del. Det var jobbigt men sen tog jag mig samman och köpte en juice och tog mig till gaten med 500 andra.

Väl på planet hinner vi åka en stund sen svimmar en tjej mitt i gången och det ropas ut efter läkare och allting riktig kaos. Som på film ungefär. Jag satt bredvid en tjej som hette Julia sååå trevlig så resan gick rätt fort, jag hann tänka typ 100 tankar om vad jag skulle ta mig till när jag kom fram skulle familjen vara trevlig? Skulle chauffören stå och vänta? Skulle tullen släppa förbi mig? Ja ni fattar. Vi landar och ÄNTLIGEN ska man få gå av tror man men nej då då sitter vi kvar i planet 1 timme efter landning för att ett annat plan var i vår gate. Väl av har det blivit fel  med bagaget men det kommer 1 timme senare... och jag går ut där står snubben som ska köra mig, supertrevlig! Allt känns toppen vi åker längs med kusten och jag tänker bara att fy fan vad bra detta är det bästa jag har gjort det kommer bli SÅ KUL DET HÄR och jag längtar efter familjen. Allt är frid och fröjd. MEN. Jag kommer fram till huset, Miki öppnar dörren och det visar sig att hon är Japan och 44 år gammal ingen student i min ålder alltså. Jag kliver in med mina väskor och ser mig omkring.

Oh.Min.Gud. Där är lager med katthår, skit och damm och heltäckningsmattor fulla med skit överallt. Det luktar jätte jätte jätteäckligt och jag känner paniken komma smygande. Då får jag konka upp väskorna för en asbrant trappa och då möts jag av en tvättmaskin med gammal tvätt i som luktar surt. Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till mitt rum. Lika äckligt där. Miki öppnar dörren mitt emot mitt rum, och säger "Are U decent Sid?" och ut kommer han. Sid, 73, jude, halt och dålig hörsel. Han säger "Hej, du kommer från Sverige va?" Sen läxar han upp mig om alla fel sverige gjorde i andra världskriget. Jag känner bara att vad i helvete vad är det här för familj? Är det dolda kameran så hoppa fram för i helvete för nu är det inte kul längre. Jag känner att nä nu får jag ta och gå på toaletten måste kissa och andas ut. Då brast det för mig jag stod upp och kissade inte nog med att det var misstänksamma fläckar på ringen. Den var mjuk också riktig vaddering typ. Även här inne luktar det sur handduk och skit! Jag tittar in i speglen tvättar händerna och skriker tyst och bara börjar storböla. Tar mig samman och går ut och säger att jag ska fixa lite med mina saker. Jag ville bara duscha men i badkaret låg en halkmatta som såg allt annat än okej ut.

Inne på rummet möts jag av total misär. Ett myggnät är uppspikat med häftstift och spik så att man inte kan öppna det ena fönstret, det andra öppnar jag och frisk luft kommer in. Sen skulle Miki dra med mig och visa omgivningen. Som var jättefin. Jag fixar amerikanskt nummer yadayadayda och vi går in i en matbutik jag köper ett doftljus och väl hemma tänder jag det med och sprutar parfym och hänger upp lite kläder försöker göra mig hemmastadd liksom. Men det blev ju inte renare för det. Jag bäddar rent sängen med mina egna lakan och lägger mig runt åttatiden. Tänker att nä nu får jag sova, det är en ny dag imorgon. 22.30 vaknar jag och sen sätter det igång. Film efter film spelas ashögt från deras rum och klassisk musik och sen 04.00 är jag och kissar (stående) igen och då kommer droppen då hör jag små hundvalpar skälla och skott efter det på någon inspelning typ ett tvspel jag menar SERIÖST! Vem fan lyssnar på sånt? Jag känner bara att här ska jag minsann inte stanna och skickar ett argt mejl till ISP och terrar mamma på facebook. Det var så hemskt jag bara grät och grät och grät och försökte komma på vad jag skulle säga till familjen. Här är jag Patricia Persson i världens svinstia och jag kan inte göra ett skit åt det för jag är i USA och jag känner INGEN. INGEN kan hjälpa mig jag måste ordna upp detta själv.

Jag gick upp och packade ner det jag hade packat upp och stålsatte mig för att släppa bomben. Vad fan skulle jag säga? Jag sa att jag var överkänslig mot kvalster (vill inte tänka på hur mycket det var i den sängen som jag låg i USCH) och att jag kände av min allergi mot katter som jag haft när jag var liten (ren lögn). Då kommer Sid ner och säger "Are you originally from Sweden?" jag bara "yes" så säger han "You look german to me" (bara det är ju en förolämpning) och SEN gör han en utläggning om hur alla tyskar borde dö och jag bara vadå du kan ju inte dömma min generation för vad deras farföräldrar gjorde. Men det kunde han visst. Alltså vi snackar ett riktigt psyk här. Miki var dock trevlig. Sen tar jag mina väskor, ringer en taxi säger hej då och går ut.

Hinner stå där i fem minuter sen kommer grannen fram och min taxi är sen så han kör mig till hotellet hjälper mig med bagaget, fixar så att jag får checka in tidigare och allting så himla snäll! Då fick jag upp hoppet igen, amerikanare är trevliga. Nu ligger jag på rummet jag har två 120 sängar och badkar och allting det är jättestort och här ligger jag helt själv. Men det är rent! Åh så himla skönt. Här ska jag vara i en vecka.  Sen ska jag ha en ny familj. Får se hur det blir med den saken.

Så nu ligger jag här, i min rena säng och bara njuter tänk att så mycket kan hända på ett dygn. Efter detta dygnet kan jag bara säga som så att allt löser sig.

Nu har jag inte sovit på två dygn och inte ätit på ett. Jag har skypat med mamma det var jätteskönt! Nu ska jag gå ut och handla dricka och lite sådär, sen ska jag chilla vid poolen lite eller på rummet och sen ska jag sova. Skönt att ha saker och ting under kontroll!

Ha det bra, jag uppdaterar snart igen!

tisdag 20 augusti 2013

Två dagar

Dom senaste dagarna har jag växlat från att gråta så att jag inte vet var jag ska ta vägen till att känna mig så pepp på det här att jag vill åka nu, nu, nu! Det var fest i lördags och det var så himla kul och jag fick jättefina presenter. Jag har verkligen världens bästa vänner. Nu åker jag om två dagar och bara tanken på att jag kommer befinna mig i USA på fredag känns helt sjukt! Äntligen är det dags. Det kommer säkert vara jobbigt i början innan man har ett umgänge men det känns så himla bra att jag har träffat Rebecca och Caroline och att dom är så trevliga och när skolan börjar kommer man ju inte vara den enda som inte känner någon om man säger som så. Jag tror att det här kommer bli hur bra som helst! 

Jag har köpt present till familjen och nu ska jag bara köpa någonting till katten också sen är jag klar. I morgon ska jag vaccineras mot tbc, det visade sig att jag inte hade något skydd mot det så det är ju lika bra att vaccinera sig. En spruta känns inte som hela världen i detta sammanhanget, det fixar jag. 

fredag 16 augusti 2013

Det här med att säga hejdå.

Folk ljuger fan inte när dom säger att det är jobbigt. Jag tänker alltid innan att äh det är ju bara fyra månader sen ses vi ju igen till jul. Många kanske jag inte hade träffat på dom här fyra månaderna om jag varit hemma heller men allt blir mycket värre bara för att man åker så långt. Jag är antingen eller nu, vissa tider på dygnet gråter jag för allt, precis allting och andra känns det som att jag inte kan gråta fast att det hade varit skönt att göra det.

Imorgon är det avskedsfest och det ska verkligen bli superroligt men jag känner redan att jag kommer sakna mina vänner så himla mycket. Men dom finns ju kvar, det är inte precis som att jag dör bara för att jag flyttar till USA. Vi är många som ska plugga nu så det kommer bli så himla kul när alla samlas här hemma till jul igen.

Sen har jag SJUK ångest för placement test, matten är fruktansvärd och engelskan är jag ringrostig på men det löser sig. Failar jag får jag väl läsa upp det innan vi börjar, det löser sig. Allt löser sig, det är vad jag försöker intala mig själv just nu. Helt ärligt känns det som att jag kommer spy på Kastrup i väntan på att gaten ska komma upp på torsdag. Jag vill helst bara snabbspola tiden och sitta på planet för jag tror inte att jag kommer fatta att det här faktiskt händer förrens då. Miki har i alla fall svarat på mitt mejl nu och hon verkar trevlig så det känns bra.

Jag är fruktansvärt tacksam och stolt över mig själv för att jag gör det här. Visst finns det saker som jag önskar att jag inte hade missat här hemma, födelsedagar, min kusins student, och Mikaela och Julle ska bli föräldrar. Självklart känns det tråkigt att missa det men inte tillräckligt tråkigt för att få mig att stanna kvar. Jag måste leva mitt liv nu och jag kommer ändå att vara delaktig i allting, fast på avstånd.




onsdag 14 augusti 2013

Trubbel i paradiset

Min. Familj. Svarar. Inte. På. Mitt. Mejl. (!!!!!!!!)
Så igår kontaktade jag ISP samt vidarebefordrade mitt mejl till den här Mikis jobbmejl.  Jag fick svar från ISP idag att dom försökt kontakta familjen Goldstein och så fort dom har hört av sig dit får jag veta mer. Men vad är livet utan lite spänning i vardagen så säg?  Det löser sig på ett eller annat sätt. Frågade Jordan på ISP om jag får en ny familj om dessa inte har svarat i slutet på veckan. Lite kris eftersom att jag åker om 8 dagar. Nu håller vi tummarna för att den här familjen är på semester och helt har glömt bort att dom har en mejl att hålla koll på.

/ Den hemlösa

tisdag 6 augusti 2013

15 dagar

Igår satt jag och tittade på mina flyttlådor som det står "USA" respektive "KANSKE USA" på och insåg att det inte finns någon chans i världen att jag kommer få plats med mina skor, väskor och kläder som jag "måste" ha de första fyra månaderna i en resväska och ett stort handbagage. Idag, 885 kronor senare har jag en resväska till med mig på planet á 23 kilo. Jag har också skrivit in min adress på flygbiljetterna så att som släpper in mig i landet,  det känns bra. 

Jag började dagen idag med att åka till maxi och beordrad av mormor köpte jag lite grejor till morfar. Därefter stannade jag inom på cafét och köpte gräddbullar också för det bland det bästa han vet. Sen tutade jag vidare mot Ekegården och väckte honom i rullstolen, fikade och pratade lite. Jag har kommit på att han svarar lite när han vill och när man ger honom kakor och coca cola blir talförmågan bättre. Jag sa "Tänk om jag blir kvar i USA och gifter mig med en amerikanare?" då tittade han mig rätt in i ögonen och sa "USCH!" Jag berättade lite om att jag skulle flytta och när jag skulle flyga och sådär. Vissa dagar känns det hopplöst att få kontakt med honom men idag tyckte jag att det gick rätt bra. Alzeimers är en konstig sjukdom. Han skrattade i alla fall mycket. Sen åkte jag hem till mormor för att snacka lite skit. Vi åt varmrökt lax med romsås och kokt potatis... och björnbär och hallon till efterrätt, väldigt trevligt. 

Nu håller jag på med flyttlådorna, i skrivande stund brottas jag med "KANSKE USA" inte det lättaste så jag tog en paus.. Men nu när jag har två väskor känns det lite lättare! 

Jag har också funderat på det här med bil. Det känns som att jag måste köpa en. Googlade Palo Alto och detta kom upp, jag tror att jag kommer att trivas. 
 

fredag 2 augusti 2013

Nu blåser vi liv i den här bloggen igen!

Hej!

Det var ett tag sedan jag bloggade, 3-4 år eller så. Det har hänt en del sedan sist. Jag har hunnit ta studenten och jobbat, flyttat hemifrån, sagt upp jobb och lägenhet och flyttat hem till pappa igen. Nu låter det som att jag har gett upp hoppet om livet men riktigt illa så är det inte. Jag flyttar till USA om 20 dagar för att plugga marknadsföring och business i fyra år. Det är i alla fall planen. Jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös för det är jag. Kommer sakna min familj och mina vänner hur mycket som helst men jag kommer komma hem två gånger om året. Det känns bra. Dessutom känns det som att större delen av min umgängeskrets ska fly Kristianstad i höst så jag är glad för att jag inte blir lämnad ensam kvar.

Jag har fått en familj också, Goldstein, låter hur amerikanskt som helst. En pensionerad man och en student som också går på foothill, Miki. Det låter som en kille men jag har googlat och det kan  vara en tjej med. Har man tur så kan man kanske lära känna dennes vänner också, alla potentiella vänner är välkomna nu alltså kommer kännas hemskt innan man har ett umgänge. Jag ska bo där i deras hus i Palo Alto i två månader sedan är planen att hitta lite trevliga roomies och bosätta mig i ett hus eller lägenhet.

I skrivande stund står jag i kassan på NetOnNet, jobbar min sista dag här idag. Denna dagen har jag väntat på och nu är den här. Har jag tur så får jag kanske jobba här lite när jag kommer hem på jul och sommar. Jag kommer sakna människorna men inte de röda fristadsbyxorna, stålhättarna, mattkniven, och den babyblå tröjan. Det ska faktiskt bli ganska skönt att få lägga den outfiten på hyllan ett tag framöver. Det jag däremot kommer att sakna så att det gör ont i jobbväg är ungarna på Antonskolan Österräng. Mitt abolut roligaste jobb hittills.

Annars då, tja en sak som jag oroar mig lite över är att familjen Goldstein har en katt. Om sanningen ska fram så har jag en rätt stor klump i magen faktiskt. Får hoppas att det är en fet, snäll liten rackare som ligger still för det mesta. Så länge den inte klöser så ska vi nog komma överens. Får väl helt enkelt komma över min fobi nu.

Jag har säket typ tusen andra saker att berätta men jag kommer inte på mer just nu.

Vi hörs!