Det här med att säga hejdå.

Folk ljuger fan inte när dom säger att det är jobbigt. Jag tänker alltid innan att äh det är ju bara fyra månader sen ses vi ju igen till jul. Många kanske jag inte hade träffat på dom här fyra månaderna om jag varit hemma heller men allt blir mycket värre bara för att man åker så långt. Jag är antingen eller nu, vissa tider på dygnet gråter jag för allt, precis allting och andra känns det som att jag inte kan gråta fast att det hade varit skönt att göra det.

Imorgon är det avskedsfest och det ska verkligen bli superroligt men jag känner redan att jag kommer sakna mina vänner så himla mycket. Men dom finns ju kvar, det är inte precis som att jag dör bara för att jag flyttar till USA. Vi är många som ska plugga nu så det kommer bli så himla kul när alla samlas här hemma till jul igen.

Sen har jag SJUK ångest för placement test, matten är fruktansvärd och engelskan är jag ringrostig på men det löser sig. Failar jag får jag väl läsa upp det innan vi börjar, det löser sig. Allt löser sig, det är vad jag försöker intala mig själv just nu. Helt ärligt känns det som att jag kommer spy på Kastrup i väntan på att gaten ska komma upp på torsdag. Jag vill helst bara snabbspola tiden och sitta på planet för jag tror inte att jag kommer fatta att det här faktiskt händer förrens då. Miki har i alla fall svarat på mitt mejl nu och hon verkar trevlig så det känns bra.

Jag är fruktansvärt tacksam och stolt över mig själv för att jag gör det här. Visst finns det saker som jag önskar att jag inte hade missat här hemma, födelsedagar, min kusins student, och Mikaela och Julle ska bli föräldrar. Självklart känns det tråkigt att missa det men inte tillräckligt tråkigt för att få mig att stanna kvar. Jag måste leva mitt liv nu och jag kommer ändå att vara delaktig i allting, fast på avstånd.